Recension: Dukes Of The Orient "Dukes of the Orient" (Frontiers)

Att John Payne under flera år var en surkart och smått förbannad på Geoff Downes i Asia, det kanske inte är så svårt att förstå. John blev mer eller mindre dumpad av Geoff då det bestämdes att originalmedlemmarna skulle återförenas i Asia, efter att Geoff grävt ner stridsyxan med sångaren John Wetton. (ex-Asia, GPS). Wetton lämnade Asia efter tredje albumet och ersattes av Payne, som faktiskt var sångare i bandet mellan 1992 och 2006, och alltså var bandets frontman längre tid än Wetton han med, då han så tragiskt gick bort förra året.

Payne gick vidare och släppte redan året efter platta med bandet GPS, som bestod av Payne, gitarristen Guthrie Govan (Asia, Aristocrats, Steven Wilson), keyboardisten Ryu Okumoto (Spocks Beard) och trummisen Jay Schellen (World Trade, Circa, Unruly Child). Året därpå turnerade John Payne med sitt eget Asia, Asia Featuring John Payne, och repertoaren bestod av låtar från hela Asias katalog, till skillnad från original Asia som ”bara” spelade material från de tre första albumen, där originalmedlemmarna varit med.

Till Asia Featuring John Payne rekryterade John keyboardisten Erik Norlander (Lana Lane, Rocket Scientists) och kvar var Jay Schellen och Guthrie Govan från GPS. Man turnerade med Asia material och var också i förstadiet att börja spela in nytt material, men det drog ut en hel på tiden när Govan hoppade av tåget och flertalet olika gitarrister sedan följde.

Under de senaste tio åren har Payne och Norlander spelat in nytt material och detta material släpps nu under namnet DUKES OF THE ORIENT. När John Wetton dog under förra året så bestämde de två att man skulle släppa materialet under ett nytt bandnamn, dels på grund av att inte förväxlas med det Downes ledda Asia och dels som en respektfull hyllning till John Wetton. Cirkeln är sluten och DUKES OF THE ORIENT debuterar med albumet som tagit tio år att värka fram på italienska Frontiers Records.

Och hur låter det då? Ja, jag kan tänka mig att många kan gissa sig till att det låter en hel del Payne-frontade Asia och det har ni helt rätt i. John Payne har en väldigt karaktäristisk röst som genast förknippas med några av Asias kanske bästa plattor, ”Aqua”, ”Aria” och ”Aura”. Förutom Asias två första plattor så har jag dessa tre plattor som favoriter och anser nog att John Payne var, och är, en av den progressiva rockens större röster.

Plattan inleder med ”Brother in arms” och det skulle mycket väl kunna vara ett spår från någon av John Paynes plattor med Asia.  Och så kan man även säga om i stort sett hela albumet. Bäst på plattan är ”Strange days” där Erik Norlanders keyboards är minst lika ambitiösa och mäktiga som Geoff Downes, kanske till och med lite mer. ”Strange days” har också en stark refräng som är lätt att komma ihåg.

Men det finns fler snygga låtar som kommer att tilltala alla gamla John Payne fans, såsom ”Time waits for no one”, en låt med en typisk Asia feeling, en låt som skulle passa in i båda erorna av bandet Asia!

Erik har stort utrymme på plattan, men faktum är att det inte finns speciellt mycket influenser från hans tidigare band, utan det låter mest Asia, på gott och ont. Med fet orgel inleder ”A sorrow’s crown” och variationen av olika synthar som Erik använder är spännande och påverkar soundet en hel del.

Förutom ”Strange days” så spelar jag gärna ”Fourth of July” lite extra. Det här är en riktigt snygg låt med ett härligt melodiöst synhtema i refrängerna.

”Seasons will change” är en annan favorit som faktiskt släpptes redan 2013 som video. Det här är också en härligt melodiös låt som är riktigt bra.

Plattan avslutas med den långa ”Give another reason”, som inleder med vacker spansk gitarr och som sedan lite försiktigt byggs på, för att successivt övergå i en ganska snabb låt som skiljer sig en del från övriga låtar. Här använder man sig av digitala trummor och övervägande delen av låten är mer digital faktiskt. Ett längre stycke som byter karaktär några gånger under resans gång, precis som progressiv musik ska göra, men just det här stycket kräver några lyssningar innan det faller på plats.

DUKES OF THE ORIENT är kanske ett lite märkligt namn på musik som påminner mycket om Asia med John Payne i spetsen, och som inte innehåller tillstymmelse till orientaliska influenser eller partier. Men det är en bra debut från två av den progressiva musikens trogna tjänare. Helt okej i min smak.

Betyg: 7/10

Asia (John Payne era)

Rocket Scientists

1.       Brothers in arms

2.       Strange days

3.       Amor vincit omnia

4.       Time waits for no one

5.       A sorrow’s crown

6.       Fourth of July

7.       Seasons will change

8.       Give another reason

 Här ser Du videon till låten "Strange days"!