Recension: Kino "Radio Voltaire" (Inside Out)

Det har gått hela 13 år sedan bandet KINO släppte sin debutplatta, ”Picture”. Den plattan är numera en modern klassiker inom progressiv rock och en av min (många) favoriter inom genren på senare år. Fans, och jag själv, har gått och väntat på att en uppföljare skall komma, men de inblandade musikerna har varit fullt upptagna med sina respektive band, eftersom originalbandet bestod av redan etablerade musiker som var mer eller mindre kända för många redan tidigare. På sång, gitarr och en av två låtskrivare var och är John Mitchell, som synts i väldigt många sammanhang under årens lopp, såsom Arena, It Bites, Frost* och det egna soloprojektet Lonely Robot. Låtar skrivs också av en annan upptagen musiker, nämligen bassisten Pete Trewavas ( Marillion, Transatlantic, Big Big Trin och The Winter Tree) och på keyboard fanns John Beck (It Bites) och trummorna skötes av Chris Maitland (ex-Porcupine Tree). John återfinns även på nya albumet, ”Radio Voltaire”, men ny på trummor är Craig Blundell (Frost*, Lonely Robot, Steven Wilson och Pendragon).

Faktum är att nya albumet med KINO egentligen var menad som ett nytt Lonely Robot album, men bolaget Inside Out stoppade det, eftersom de tyckte att det var för tidigt med en uppföljare till förra årets ”The big dream”. Så under några månader i slutet av 2017 samlades John, Pete, John och Craig i studio för att spela in det nya låtmaterialet, som faktiskt började skrivas så sent som i augusti förra året. Nya KINO plattan har alltså inte tagit tretton år att värka fram, utan kan mer ses som ett hastigt framarbetat album.

Och när jag nu lyssnat mig genom ”Radio Voltaire” under några veckor så måste jag erkänna att jag tycker att det verkar gått lite för fort i alla processer, speciellt när det kommer till låtskrivandet. Albumet ”Picture” var en fantastiskt platta, med en variation av låtmaterial som innehöll starka progressiva spår, som den långa ”Loser’s day parade”, som lånade både från It Bites och Marillion, men också svidande vackra popiga spår, som den helt underbara ”Letting go”, den nästan lika vackra ”All you see” och låten med den helt underbara refrängen i ”Leave a light on”. Nya plattan har en mer popig inramning och stilmässigt så ligger den här plattan närmare Loney Robot än KINO.

Titelspåret inleder och är också plattans mest ”proggiga spår”, tillsammans med den avslutande ”The silent fighter pilot” De här två spåren är också plattans starkaste spår, tillsammans med den vackra balladen ”Idlewild”. Dessa tre låtar kan jag ge mer än godkänt om jag skall göra jämförelsen med debutplattan för 13 år sedan. Men mycket vatten har runnit under broarna och John Mitchell har senaste åren sysslat med en marginellt mer popig form av progressiv rock, där melodierna är viktigare än de långa solona. Det har jag absolut inget emot och de två plattor som hittills släppts under namnet Lonely Robot talar sitt tydliga språk att John är en skicklig låtskrivare, där han hämtar mycket influenser från 60- och 70talets engelska pop/rock våg. Mest hör man Beatles och 10 cc i Johns musik och dessa två klassiska band spökar väldigt tydligt även här.

Övriga låtar på plattan är inte dåliga, men håller betydligt lägre klass än vad det här bandet bjöd på på deras debut. Jag hade förväntat mig en platta med mer lekfullhet och större utsvävningar, men ”Radio Voltaire” är mer ordinär än så. En bastant och snygg platta, som jag säkert hade uppskattat om det inte stått KINO som bandnamn. Missförstå mig inte, det här är en bra poprock platta, men i jämförelse med ”Picture” så är det en stor besvikelse…

Betyg: 6/10

Lonely Robot ”—”

10 cc ”—”

1.       Radio Voltaire

2.       The dead club

3.       Idlewild

4.       I don’t know why

5.       I won’t break so easily any more

6.       Temple tudop

7.       Out of time

8.       Warmth of the sun

9.       Grey shapes of concrete fields

10.   Keep the faith

11.   The silent fighter pilot

 Videon till låten "Grey shapes of concrete fields" kan Du se här!

Recension: Coreleoni "The greatest hits part 1"

CORELEONI inleder med soundtracket från filmen Gudfadern. En kort och skrapig vinylversion som i slutet hackar till för att övergå i en barnröst som sjunger ”Firedance”, en låt som schweiziska gruppen Gotthard skrev och framförde på sitt debutalbum från 1992. Inledningen åsyftar naturligtvis på den här gruppens namn CORELEONI och Gudfaderns namn Don Vito Corleone. Namnet CORELEONI är dessutom en namnlek med gitarristen Leo Leonis efternamn och det engelska order Core, som betyder kärna. Leo var en av grundarna till bandet Gotthard och numera är bandet välkänt över hela världen för sin raka och tajta hårdrock.

Men det fanns en tid då bandet kanske inte var lika känt på våra breddgrader, men i och med plattan ”Lipservice” från 2005, så slog man igenom stort. Gotthard hade då redan hunnit göra 7 album som hittat hem hos fans till bland andra Fair Warning, Bonfire, Whitesnake och Pretty Maids. I Sverige gjorde Gotthard succé på Sweden Rock Festival 2006, med sin grymma scenshow och sångaren Steve Lee’s starka sångröst. Så kom tragedin, Steve Lee omkom i en olycka 2010, men bandet har levt vidare och fortsatt i samma positiva anda som tidigare.

Varför presenterar jag då Gotthards rockhistoria så här till ett band som heter CORELEONI? Jo, eftersom gitarristen heter Leo Leoni och även trummisen Hena Habegger återfinns i nämnda band, så är det en väsentlig introduktion. Dessutom så är ALLA låtar (utom en) på plattan covers, covers på tidiga Gotthard låtar. Okej, nu tappade jag säkert flera läsare, då coverplattor ofta inte är speciellt intressanta. De kan till och med vara direkt anskrämliga. Men ge gärna den här plattan en chans, speciellt om du inte är så bevandrad med Gotthards fem tidigaste album.

Anledningen till att den här plattan spelades in, är att det är 25 år sedan som Gotthards debutplatta släpptes och att Leo ville göra en högst personlig tribut till detta event. Därför är låtar som ”In the name”, ”Downtown”, ”Firedance”, ”Higher” och ”Here comes the heat” inspelade på nytt med dagens teknik och med ny sångare. Framför micken står nämligen Ronnie Romero, som vi känner igen från bland annat senaste versionen av Richie Blackmores Rainbow och Lords Of Black. Ronnie har en ganska lik röst mot Steve Lee, så de här versionerna av Gotthards äldre låtar är ändå ganska lika originalen. Så för Er gamla Gotthardfans så är kanske det här albumet, med det lite märkliga namnet ”The greatest hits part 1”, lite onödig, om man inte vill höra Romeros röst. För Er andra som upptäckt Gotthard på senare år, så är det är däremot en klar guldgruva, med ett knippe grymt starka låtar. Köp den här och upptäck sedan de fem första, grymma albumen från originalet!

Det finns ett nyskrivet spår på plattan, låten ”Walk on water”. Det här en låt som är skriven i samma ”anda” som övriga låtar på plattan, med en grymt stark refräng. Jag tycker personligen att Gotthards nuvarande sångare, Nic Mader, är något trist och jag ser gärna Ronnie som ett mycket intressant alternativ till posten som sångare i det bandet. Övriga musiker på plattan är gitarristen Igor Gianola (U.D.O.) och bassisten Mila Merker. En stark platta med starka låtar som kan vara en bra inkörsport till de tidigare plattorna från Gotthard!

Betyg: 7/10

Gotthard ”—”

Fair Warning ”—”

1.       Love theme from ”The Godfather”

2.       Firedance

3.       Downtown

4.       Higher

5.       Get it while you can

6.       In the name

7.       Let it be

8.       All I care for

9.       Walk on water

10.   Here comes the heat

11.   Tell no lies

12.   Ride on

13.   Anytime anywhere

 Här kan Du se videon till plattans enda nyskriva spår "Walk on water"!

Recension: Dukes Of The Orient "Dukes of the Orient" (Frontiers)

Att John Payne under flera år var en surkart och smått förbannad på Geoff Downes i Asia, det kanske inte är så svårt att förstå. John blev mer eller mindre dumpad av Geoff då det bestämdes att originalmedlemmarna skulle återförenas i Asia, efter att Geoff grävt ner stridsyxan med sångaren John Wetton. (ex-Asia, GPS). Wetton lämnade Asia efter tredje albumet och ersattes av Payne, som faktiskt var sångare i bandet mellan 1992 och 2006, och alltså var bandets frontman längre tid än Wetton han med, då han så tragiskt gick bort förra året.

Payne gick vidare och släppte redan året efter platta med bandet GPS, som bestod av Payne, gitarristen Guthrie Govan (Asia, Aristocrats, Steven Wilson), keyboardisten Ryu Okumoto (Spocks Beard) och trummisen Jay Schellen (World Trade, Circa, Unruly Child). Året därpå turnerade John Payne med sitt eget Asia, Asia Featuring John Payne, och repertoaren bestod av låtar från hela Asias katalog, till skillnad från original Asia som ”bara” spelade material från de tre första albumen, där originalmedlemmarna varit med.

Till Asia Featuring John Payne rekryterade John keyboardisten Erik Norlander (Lana Lane, Rocket Scientists) och kvar var Jay Schellen och Guthrie Govan från GPS. Man turnerade med Asia material och var också i förstadiet att börja spela in nytt material, men det drog ut en hel på tiden när Govan hoppade av tåget och flertalet olika gitarrister sedan följde.

Under de senaste tio åren har Payne och Norlander spelat in nytt material och detta material släpps nu under namnet DUKES OF THE ORIENT. När John Wetton dog under förra året så bestämde de två att man skulle släppa materialet under ett nytt bandnamn, dels på grund av att inte förväxlas med det Downes ledda Asia och dels som en respektfull hyllning till John Wetton. Cirkeln är sluten och DUKES OF THE ORIENT debuterar med albumet som tagit tio år att värka fram på italienska Frontiers Records.

Och hur låter det då? Ja, jag kan tänka mig att många kan gissa sig till att det låter en hel del Payne-frontade Asia och det har ni helt rätt i. John Payne har en väldigt karaktäristisk röst som genast förknippas med några av Asias kanske bästa plattor, ”Aqua”, ”Aria” och ”Aura”. Förutom Asias två första plattor så har jag dessa tre plattor som favoriter och anser nog att John Payne var, och är, en av den progressiva rockens större röster.

Plattan inleder med ”Brother in arms” och det skulle mycket väl kunna vara ett spår från någon av John Paynes plattor med Asia.  Och så kan man även säga om i stort sett hela albumet. Bäst på plattan är ”Strange days” där Erik Norlanders keyboards är minst lika ambitiösa och mäktiga som Geoff Downes, kanske till och med lite mer. ”Strange days” har också en stark refräng som är lätt att komma ihåg.

Men det finns fler snygga låtar som kommer att tilltala alla gamla John Payne fans, såsom ”Time waits for no one”, en låt med en typisk Asia feeling, en låt som skulle passa in i båda erorna av bandet Asia!

Erik har stort utrymme på plattan, men faktum är att det inte finns speciellt mycket influenser från hans tidigare band, utan det låter mest Asia, på gott och ont. Med fet orgel inleder ”A sorrow’s crown” och variationen av olika synthar som Erik använder är spännande och påverkar soundet en hel del.

Förutom ”Strange days” så spelar jag gärna ”Fourth of July” lite extra. Det här är en riktigt snygg låt med ett härligt melodiöst synhtema i refrängerna.

”Seasons will change” är en annan favorit som faktiskt släpptes redan 2013 som video. Det här är också en härligt melodiös låt som är riktigt bra.

Plattan avslutas med den långa ”Give another reason”, som inleder med vacker spansk gitarr och som sedan lite försiktigt byggs på, för att successivt övergå i en ganska snabb låt som skiljer sig en del från övriga låtar. Här använder man sig av digitala trummor och övervägande delen av låten är mer digital faktiskt. Ett längre stycke som byter karaktär några gånger under resans gång, precis som progressiv musik ska göra, men just det här stycket kräver några lyssningar innan det faller på plats.

DUKES OF THE ORIENT är kanske ett lite märkligt namn på musik som påminner mycket om Asia med John Payne i spetsen, och som inte innehåller tillstymmelse till orientaliska influenser eller partier. Men det är en bra debut från två av den progressiva musikens trogna tjänare. Helt okej i min smak.

Betyg: 7/10

Asia (John Payne era)

Rocket Scientists

1.       Brothers in arms

2.       Strange days

3.       Amor vincit omnia

4.       Time waits for no one

5.       A sorrow’s crown

6.       Fourth of July

7.       Seasons will change

8.       Give another reason

 Här ser Du videon till låten "Strange days"!

Recension: Johan Kihlberg's Impera "Age of discovery" (AOR Heaven)

Trummisen JOHAN KIHLBERG’s band IMPERA släppte tre album på engelska Escape Music mellan 2012 och 2015. Bandet bestod av Johan på trummor, Tommy Denander på gitarr, Mats Vassfjord (220 Volt) på bas och Matti Alfonzetti på sång. Det var tre ganska snabbt inspelade plattor som hade en hel del brister, skulle jag vilja säga. Framför allt saknades ett bra låtmaterial rakt genom varje platta. Starka namnkunniga musiker som alltid brukar göra intressanta saker, men bandet IMPERA kändes aldrig riktigt intressant.

Nu har JOHAN KIHLBERG bestämt sig för att göra ett soloalbum, som går under namnet JOHAN KIHLBERG’s IMPERA, för att markera att det här inte är samma band som tidigare. Kvar är bassisten, Mats Vassfjord och dessutom så finns producenten och gitarristen Lars Chriss (Lion’s Share) med och fått en större roll än tidigare. På IMPERA’s album stod han med som medproducent, men numera är han även gitarrist och låtskrivare, då JOHAN och Lars skrivit ungefär hälften av låtarna tillsammans. Resten av musikerna är gästande och vi hör en härlig samling duktiga sångare, bland annat Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum), Nigel Bailey (Bailey), Mick Devine (Seven) och faktiskt Michael Sadler (Saga) som är en av JOHAN’s egna favoritsångare.

Nya plattan är betydligt mer varierad än tidigare plattor och influenserna sträcker sig från Kiss, Queen och ABBA, till Simple Minds, Manfred Mann’s Earth Band och filmmusik.

Efter ett kortare intro sjunger Nils Patrik Johansson, sångare i Lion’s Share och Astral Doors, med sin raspiga stämma i låten ”That’s the way that life goes” och refrängen är lätt beroendeframkallande och en bra inledning som fortsätter med den filmmusik inspirerade låten ”Fear”, som har ett längre parti i mitten där ytterligare en Lion’s Share medlem, Kay Backlund” får stort utrymme bakom sina synthar. En maffig låt där gitarren har en sekundär roll. På sång hittar vi här Mick Devine från Seven på verserna och Nils Patrik Johansson i refrängerna. Stort och snyggt!

På låten ”Falling” sjunger Michael J. Scott, som är en svensk sångare från Gällivare som jag inte tror att jag kommit i kontakt med tidigare, men han har en röst som är riktigt härlig. En bra låt med en stark refräng även här.

På ”The end of the road” sjunger engelske Nigel Bailey från bandet Bailey och det låter en hel del engelsk AOR med en liten touch av fransk-amerikanske gitarristen Frederic Slamas band AOR.

Det låter Simple Minds om nästa låt, ”Just a conversation”, åtminstone i låtens början. JOHAN KIHLBERG använder sig en hel del av keyboards i alla låtar, men naturligtvis finns det gitarrer också, men inte lika framträdande som när Tommy Denander var med i IMPERA. Här sjunger Göran Edman, en av Sveriges absolut bästa sångare. Det här är en av mina favoriter från plattan, och jag gillar skarp det mäktiga keyboardsolot.

Att JOHAN lyckats få med Saga-sångaren Michael Sadler är ju riktigt kul och jag kan förstå varför han ville ha med honom. Låten ”Why does she care” andas lite klassisk Saga, dock utan alltför invecklade intriger i arrangemanget. Det här är inte någon av plattans bättre spår, men det är alltid kul att höra Michaels stämma.

På ”I am I” är Mick Devine tillbaka i ett spår som jag också håller som ett av plattans bättre. Första temat i låten påminner lite om 10cc’s låt ”I wanna rule the world”, men det handlar om en rakare låt i sann AOR anda med starka melodier.

I avslutande ”It’s a revolution” inleds låten i The Who’s anda för att snart övergå till en snygg melodiös rocklåt. Snygg sång från Nigel Bailey.

”Age of discovery”, som albumet heter, är faktiskt en riktig överraskning. Snygg och varierad platta med starka låtar och klart rekommenderbar!

Betyg: 8/10

Talisman ”—”
Mike & The Mechanics "--"

1.       Prelude (Intro)

2.       That’s the way that life goes

3.       Fear

4.       Falling

5.       The end of the road

6.       Just a conversation

7.       The right stuff

8.       Why does she care

9.       I am I

10.   It’s a revolution

 Här kan Du höra låten "Fear"!