Recension: Da Vinci "Ambition rocks" (AOR Heaven)

Norge under 1980-talet. Landet hade byggt upp en grund för att leverera AOR utanför landets gränser. Nu var det dags. Banden hette Return, Stage Dolls och TNT. De var de som lyckades bäst med sitt budskap, men det fanns också ett annat band som var mycket framgångsrikt på hemmaplan nämligen DA VINCI, som även turnerade lite utomlands, framför allt så fick de möjligheten att var förband till Status Quo och deras två sista spelningar gjorde DA VINCI på gamla anrika Wembley Arena.

DA VINCI släppte bara två album, debuten och ”Back in business”, men man hann med att göra över 600 spelningar mellan åren 1986 och 1992, vilket är i snitt 85 gig per år!! Imponerande!

Men när de riktigt stora framgångarna uteblev splittrades bandet 1993, men tre av bandets medlemmar höll fortsatt kontakt och skrev låtar ihop. Ett band som är en direkt avfälling av DA VINCI är Street Legal, som släppt plattor sporadiskt sedan dess.

2004 startades det frö som skulle leda till att DA VINCI återuppstod och att bandet nu är klara för att släppa sitt tredje album, ”Ambition rocks”, ett första livstecknet på platta på 25 år.

Innan jag ska gå in på hur nya albumet låter så vill jag bara kommentera plattans omslag en stund. Elefanten som Ni ser på bilden har alldeles nyligen använts av ett annat norskt band, Elephant Plaza, på sitt debutalbum. Exakt samma elefant, men en annan bakgrund. Tittar man sedan på omslaget till DA VINCI’s första singelsläpp från den här plattan, ”I’ve come all this way” så är också bakgrunden exakt densamma. En ganska pinsam miss som jag inte förstår hur den har kunnat uppstå…

Nåväl, omslag i all ära, det finns där för att fånga köparens intresse, men talar inte om hur bra en platta är. Jag gillade DA VINCIs AOR redan när deras två första album släpptes och de hade en viss finurlighet och lite mer arrangerad AOR än till exempel Return, som var det band som var störst i Sverige på den tiden. På nya plattan så fortsätter bandet på samma väg och släpper ett album med tolv nyskrivna låtar som tar mig tillbaka till det glada 80-talet. Och visst kommer vissa att säga att det låter förlegat och ute, men jag gillar verkligen hur DA VINCI tagit sig tillbaka med sitt sound och förädlat det in i 2010-talet.

Synthar, orglar och andra keyboards är ett frekvent använt instrument och det beror på att Dag Selboskar är en av bandets låtskrivare och en av originalmedlemmarna. Han inleder ”Vicious circle” med tidstypiskt synthljud och det är modigt att inleda plattan med en låt som egentligen saknar en bra hook. Men det här är ändå en mycket stark låt som visar lite på ur DA VINCI jobbar, snygga arrangemang och lite oväntade vändningar i melodierna.

Men det finns naturligtvis också rena poplåtar med AOR feeling också, precis det som man förväntar sig av ett sådant här band. Tidigare nämnda ”I’ve come all this way” var första singel från den här plattan och det låter väldigt mycket 80-tal om den här låten. Snygga harmonier, och jag får i alla fall en nostalgisk feeling när jag hör den här låten.

Likadant är det med ”See u when I see u” och man kan inte anklaga DA VINCI för att uppfinna något nytt, men när det låter så pass bra som det gör här, så är i alla fall jag nöjd! Det här är en halvtempolåt med en riktigt snygg refräng.

Plattan presenterar flera riktigt snygga låtar, och jag gillar verkligen det här, även om det inte är ett helt igenom lyckat album. Det kanske är lite för långt och hur mycket jag än gillar fusion inslagen i avslutande ”Touch of humanity” så tar det lite udden av den oerhört vackra ”You’re mine” som kommer i spellistan strax innan. Den är annars en perfekt avslutning på en riktigt bra platta och välkomna tillbaka i hetluften DA VINCI. Hoppas det blir några plattor till!

Betyg: 8/10

Rat Bat Blue ”—”

Treat ”—”

1.       The return

2.       Vicious circle

3.       Curious sensation

4.       I’ve come all this way

5.       See u when I see you

6.       Rocket of fame

7.       Angel

8.       Storm on the horizon

9.       Little lonely

10.   Sole survivor

11.   Painted lady

12.   You’re mine

13.   Touch of humanity

 Här hittar du länk till videon till låten "I've come all this way"!

Recension: World Trade "Unify" (Frontiers)

1989 släpptes en platta som på sätt och vis blev startskottet för en lång brokig, men ändå framgångsrik, karriär för bassisten, sångaren, producenten och låtskrivaren Billy Sherwood. Och denna karriär är just nu på topp då han fått förmånen att både ersätta nyligen avlidne Chris Squire i klassiska progbandet Yes OCH den så tragiskt bortgångne bassisten i Asia, John Wetton. Dessutom så har han sin egen karriär att ta hand om i form av plattor i eget namn och också med nyligen återupplivade bandet WORLD TRADE, bandet som en gång i tiden alltså var Billys språngbräda in i musiklivet.

Billy startade i och för sig sin bana något tidigare med bandet Lodgic, men det var med en platta som egentligen blev mer uppmärksammad långt senare. Men bandet WORLD TRADEs debut har under åren blivit något av en klassiker inom AOR och lättare progressiv rock. Influenser från engelsk progressiv rock fanns där, speciellt Yes, men faktum är att Billy senare påverkade Yes ljudbild som producent och låtskrivare under åren 1997 till 2000, då han medverkade på albumen ”Open your eyes” och ”The ladder”.

Sherwood har utvecklat en egen stil som under senare år kunnat avnjutas i band som Circa, Yoso, Conspiracy och The Prog Collective, vid sidan av nåra plattor i eget namn. Nu har även ett tredje album med bandet WORLD TRADE också sett dagens ljus. WORLD TRADE består också av gitarristen Bruce Gowdy och keyboardisten Guy Allison, som efter WORLD TRADEs två första album gick vidare för att bilda en av den melodiösa rockens största band, Unruly Child. Dessutom hittar vi trummisen Mark T. Williams i uppsättningen på nya albumet, ”Unify”, och detta gör bandet komplett precis som det såg ut på debuten för snart 30 år sedan.

Men en del har ju naturligtvis hänt på de trettio år som gått och nya albumet ”Unify”, som släpps via italienska Frontiers Records, precis som Billy Sherwoods senaste soloalbum ”Citizen”, låter kanske inte så som man hade hoppats att det skulle göra. Nä, ”Unify” låter mer som en uppföljare till Sherwoods soloplatta för två år sedan och man kan ju undra hur mycket som herrarna Gowdy och Allison varit inblandade egentligen.  Dessutom är soundet på den här plattan riktigt bedrövligt och både debuten och albumet ”Euphoria”, som släpptes 6 år senare, låter bättre än nya ”Unify” och då är båda albumen inspelade för över 20 år sedan!

WORLD TRADEs debutalbum tillhör de plattor som jag gärna plockar fram och spelar lite då och då, alltså en liten klassiker i min skivsamling som håller än idag. Billy Sherwoods soloplatta ”Citizen”, som kom för två år sedan fick underkänt och det får även ny plattan med WORLD TRADE.  Egentligen så är det bara ett spår som sticker ut från den här samlingen nyskrivna alster och det är ”Gone all the way”, och det beror inte bara på att låtstrukturen är något mer tajt och att refrängen är bra, utan också att det är omöjligt att missa temat i låten då det upprepas väldigt mycket…

Ja, lite synd är det att Sherwood får så mycket utrymme med sin patenterade stil, något som inte märktes riktigt lika mycket 1989, när WORLD TRADEs medlemmar var nya och hungriga. Det är lite för mycket progressiv rock och för lite AOR och melodiös hårdrock, helt enkelt.

Betyg: 5/10

Billy Sherwood ”—”

Circa ”—”

1.       The new norm

2.       Where we’re going

3.       Pandora’s box

4.       On target on time

5.       Gone all the way

6.       Unify

7.       For the fallen

8.       Lifeforce

9.       Same old song

10.   Again

 Här kan du se och höra titelspåret "Unify"!

Recension: Leprous "Malina" (Inside Out)

De norska fjordarna och de klara älvarna i bergslandskapen har troligtvis satt sin prägel på det norska rockbandet LEPROUS. Bandet debuterade på platta för elva år sedan med albumet ”Aeolia” och det skulle ta ytterligare fyra album innan deras sound blev förädlat till en produkt som fansen skulle häpna över. 2015 års ”The congregation” var den förlösande faktorn och bandet gav sig ut på en lång turné, som dessutom filmades och gavs ut förra året, en konsertfilm som är något av det bästa som jag skådat på mycket länge. LEPROUS musik är inte bara fascinerande utan också grymt visuell!

Det som gör LEPROUS så spännande är att de verkligen förädlat fram en helt egen stil, via plattorna ”Tall poppy syndrome”, ”Bilateral” och ”Coal”, till tidigare nämnda ”The congregation”. Bandets bygger sitt sound på de grymt komplexa rytmerna, på den ödsliga och melankoliska atmosfären samt de starka melodierna. Sedan skadar det inte att man har en alldeles förträfflig frontman i Einar Solberg, som har en röst som man verkligen minns.

LEPROUS har verkligen utvecklats och numera så låter bandet som en hybrid av progressiv rock, metal och emo med starka influenser av indierock. Är det här progressiv rock? Ja i allra högsta grad, trots att bandet sällan levererar långa solon, intrikata teman eller invecklade arrangemang och taktbyten. Men progressiv musik handlar i första hand om att föra musiken framåt och det är något som LEPROUS verkligen gjort. Jag är grymt fascinerad av det här bandets musik och var naturligtvis oerhört nyfiken på hur nya plattan ”Malina” skulle låta.

Första intrycket var stor besvikelse, faktiskt. Jag hade förväntat mig ännu en ny twist i soundet, ännu mer skruvat och än mer tyngd, såsom när man t.ex. bjöd in en skrikande och growlande Ihsahn på sista spåret ”Contaminate me” på albumet ”Coal”. Jag blev besviken därför att jag först uppfattade de nya låtarna på ”Malina” som en upprepning från förra albumet och det var inte det som jag förväntade mig. Men efter ett tag så inser jag att man visst skruvat och rattat på sitt sound. Visserligen finns det en stor melankoli kvar, men låtarna är ändå gjorda med en större värme och dessutom så är tempot något lägre, aggressiviteten något dämpad och så är melodierna vackrare och sprödare.

Det finns ingen ”The flood” eller ”Slave”, två av de mest fantastiska låtar som skrivits och spelats in på de senaste åren. Men det finns en jämnhet på den här plattan som inte fanns på ”The congregation” och starka låtar finns det gott om här, med grymt snygga melodier, såsom ”From the flame”, ”Stuck”, ”Illuminate” och den mäktiga ”Mirage”. Dessutom får Ni bara inte missa den avslutande, avskalade ”The last milestone”, där Einars falsettstämma endast ackompanjeras av en stråkkvartett. Detta är en mäktigt, magisk komposition som verkligen bevisar att LEPROUS har något helt eget, utan etikett och som är så svidande vackert och episkt melankoliskt.

”Malina” var lite svårare att hitta hem hos mig men det var väl värt all den extra tid som jag spenderade med albumet innan jag skrev min recension. Ett makalöst vackert album från ett av dagens allra mest intressanta band inom rocken!!

Betyg: 9/10

Leprous ”The congregation”

1.       Bonneville

2.       Stuck

3.       From the flame

4.       Captive

5.       Illuminate

6.       Leashes

7.       Mirage

8.       Malina

9.       Coma

10.   The weight of disaster

11.   The last milestone

12.   Root (Bonus track limited edition)

 Här kan du njuta av videon till fantastiska låten "From the flame"!

Här hittar du länk till videon "Illuminate"!

Recension: Kryptonite "Kryptonite" (Frontiers)

Från Frontiers under augusti månad så släpps en platta med en ny konstellation musiker som initialt är en idé och förfrågan från bolagets grundare och CEO, Serafino Perugino, Det här är något som herr Perugino blivit något av en expert på att lyckas med under de år som bolaget existerat. Vi har sett flera mycket framgångsrika projekt som släppt flertalet album och som även varit ute och turnérat.  Detta nya projekt har fått namnet KRYPTONITE och är ett samarbete som startade mellan Hardlines keyboardist, tillika en av bolagets mest frekventa låtskrivare och producenter, Alessandro del Vecchio, och Poodles sångare Jakob Samuel. Detta är första gången som Jakob figurerat utanför Poodles sedan bandet bildades, så det här är på sätt och vis nytt territorium som den svenske sångaren beträder.

Förutom Jakob och Alessandro så finns också Pontus Egberg (ex-Poodles, Treat) med på bas, Robban Bäck (ex-Eclipse, Mustasch) på trummor och Michael Palace på gitarr. Och som det nästan alltid är när det gäller Frontiers Records, så handlar det om melodiös rock och AOR, och så är det även i detta fall. KRYPTONITE låter som en lättsammare variant på Poodles eller Treat, men saknar en hel del av den finess som dessa två band brukar bjuda på.

De flesta av Er läsare vet säkert vilken kapacitet som Jakobs röst har, men jag tycker inte att han får använda hela sitt register i det här bandet. Plattan inleder med ”Chasing fire”, ett av två spår som det gjorts video på. Det här hör inte till någon av mina favoriter på albumet, men är en gedigen tung låt med snyggt gitarrspel från Palace och en helt okej refräng.

Det andra spåret som det finns video på är låt nummer två, ”This is the moment” och den här låten är betydligt bättre än inledande spåret. En snygg och lagom dramatisk refräng med en härlig hook som snabbt koloniserar min hjärna.

Än bättre är nästa spår ”Keep the dream alive”, som jag håller som en av plattans bästa spår. Snygga gitarrer av Palace och maffiga syntmattor från Alessandro och på toppen av detta Jakobs grymma stämma som sjunger en grym refräng.

”Fallen angels” passerar lite obemärkt förbi mig medan jag tycker mig höra lite försök till att låta som David Coverdale i ”Across the water”. Det här är låten med den stora refrängen på plattan, grymt snygg och stark!

Plattan har också en ballad, ”Knowing both of us”, och den här är faktiskt värd att tända mobiltelefonen eller cigarett tändaren till. Jag hade i och för sig önskat att man lagt låten i en högre tonart så att Jakob hade fått krama ut lite mer känsla och power ur sin röst.

De avslutande låtarna på albumet är inte alls lika intressanta, men eftersom det är fem mycket kompetenta musiker som det handlar om så är det ändå högkvalitativ musik. Det jag ändå måste klaga lite på är att produktionen låter lite trist. Jag saknar dynamik på sina ställen och det är ett uns av ”snabbmats varning” på det här projektet. Om jag skulle titta in i min kristallkula så tror jag inte att KRYPTONITE är något av de projekt hos Frontiers Records som kommer att överleva till en andra platta…

Betyg: 7/10

Poodles ”—”

Treat ”—”

1.       Chasing fire

2.       This is the moment

3.       Keep the dream alive

4.       Fallen angels

5.       Across the water

6.       Love can be stronger

7.       Knowing both of us

8.       Get out be gone

9.       One soul

10.   Better than yesterday

11.   No retreat no surrender

 Här kan du njuta till videon till låten "Chasing fire"!