Kommande: Leprous DVD!

Norska metal proggarna LEPROUS släpper sin första live-konsert på DVD och 2CD den 25/11!
Nedan kan du se ett smakprov från konserten som spelades in Rockerfeller Music Hall tidigare i år. Det här kommer att bli en höjdare, var så säker!

Länk till låten "Slave!

Recension: Kee Marcello "Scaling up" (Frontiers)

KEE MARCELLO, eller Kjell Lövbom som han egentligen heter, är en av Sveriges vassaste gitarrister genom tiderna. Han är nog mest känd som John Norums ersättare i Europe mellan åren 1986 och 1991, men har aldrig riktigt fått den självklara status som han borde ha. Han startade sin karriär i en sen version av kultbandet Noice, där han träffade Peo Thyrén och deras möte resulterade senare i Easy Action, där KEE var den som i första hand skrev bandets låtar. För er som aldrig hört bandets sista album, ”That makes one”, då bandet också bestod av Tommy Nilsson på sång och Fredrik von Gerber på trummor, bör leta upp denna grymma klassiker. Men tyvärr så är den inte så lätt att få tag på…

Nya albumet från KEE MARCELLO heter ”Scaling up”, och efter en brokig utgivning av soloplattor, så känns det, i och med detta skivsläpp, som om Kjelle hittat hem. Egentligen så tycker jag personligen bara att KEE MARCELLO’s K2, bandet han haft tillsammans med Snowy Shaw och Ken Sandin, som släppte albumet ”Melon demon divine” 2004, har varit något att ha. För några år sedan så släppte KEE ur sig ett antal plattor, i samband med sin omdiskuterade biografi ”Rockstjärnan Gud glömde” som bestod av skåpmat från Europe låtar i egna versioner till en nyinspelning av K2 plattan, men nu är han alltså tillbaka med sitt bästa album i eget namn!

Han har lyft sitt sound tillbaka till hur det lät med Europe och sista albumet med Easy Action, det vill säga klassisk hårdrock med mycket melodiösa låtar i bagaget. Han har även letat upp två låtar, ”Wild child” och ”Don’t know how to love no more”, som spelades in under sessionerna inför Europe’s platta ”Prisoners in paradise”. Därför låter det naturligtvis en hel del Europe om dessa låtar och speciellt ”Wild child” är en riktigt bra låt.

Men KEE inleder med ”Black hole star”, ett av många favoritspår på albumet, där KEE’s gitarrspel imponerar och där han även sjunger riktigt bra.

”On the radio” är en struttig melodiös rocklåt som har ett härligt riff och grymt snygg refräng och ”Don’t miss you much” fortsätter på samma härliga stig, ett spår med starka melodier och en fantastisk refräng.

Favoritspåret nummer ett är låten ”Fix me”, som inleder med något som man tror är en bluesigare låt, men där en synth bryter av helt oväntat. En låt som går tillbaks till Easy Action i stil och det här är ytterligare en sanslöst stark refräng.

”Scaling up” är ett härligt varierat album och KEE MARCELLO bevisar att han är en grym låtskrivare. Balladen ”Finger on the trigger” är känslosam och både KEE’s röst och speciellt solospelet med gitarren förmedlar verkligen känsla.

Resten av plattan är nästan lika bra och det bör också nämnas att bassist Ken Sandin och trummis Darby Todd bildar en mycket tung och tajt stomme som KEE kan jobba mot. Lyssna speciellt på avslutande ”Blow by blow” där bandet mot slutet verkligen tänjer gränser med var och en för sig på sina instrument.

En grymt stark platta och en av höstens stora överraskningar!!

Betyg:9/10

Europe ”—”

Easy Action ”—”

1.       Black hole star

2.       On the radio

3.       Don’t miss you much

4.       Fix me

5.       Wild child

6.       Finger on the trigger

7.       Soldier down

8.       Scandinavia

9.       Good men gone bad

10.   Scaling up

11.   Don’t know how to love no more

12.   Blow by blow

Här kan du kolla in video till "Black hole star"!

Hör låten "Wild child" här!

Recension: Hardline "Human nature" (Frontiers)

1992 bestod HARDLINE av teamet Neal Schon och Dean Castronovo, från dåvarande Bad English, samt Todd Jensen (Harlow, Jeff Scott Soto m.fl.), som stod bakom bröderna Johnny och Joey Gioeli. Plattan ”Double eclipse” är idag en aktad klassiker inom den melodiösa hårdrocken, men framgångarna uteblev, mycket tack vare grungens frammarsch, och hela projektet lades på is. Tio år senare så spelade bandet, nu med Bobby Rock, Bob Burch och Josh Ramos bakom bröderna Gioeli, på The Gods Festival, något som senare blev skiva. Samma år kom en efterlängtad uppföljare, ”II”, där samma gäng anslöt i studion. Även den plattan var lysande bra melodiös hårdrock med AOR influenser och en av det årets största säljare på italienska Frontiers Records.

Ytterlige två studioalbum har släppts och för några år sedan så spelade HARDLINE till och med på Sweden Rock Festival, en konsert som jag bevistade och blev mycket positiv överraskad över. Numera är det bara sångaren Johnny Gioeli som finns kvar i bandet som originalmedlem och han har, tillsammans med Alessandro Del Vecchio, skrivit det mesta av låtarna till nya albumet, ”Human nature”, ett album som tar ytterligare ett steg bort från den Journeyfierade AOR som bandet blev känt med på debuten. Det handlar fortfarande om melodiös hårdrock, men numera låter HARDLINE som de flesta andra band som släpper plattor på Frontiers.

Men… det är ändå relativt hög kvalitet på den här plattan, det är bara det att det skulle lika gärna kunna vara en platta av Fergie Frederiksen, Sunstorm eller Place Vendome, tre andra band och artister där Del Vecchio varit inblandat på något sätt. Jag gillar det mesta som släpps på Frontiers, men ibland blir det för likriktat, och så har blivit fallet med HARDLINE. Det är synd tycker jag.

Syftet med nya plattan var att man skulle gå tillbaka till HARDLINE’s ursprungliga sound men att samtidigt göra soundet hårdare och skitigare. Det har de inte lyckats så bra med. Åtminstone inte det första målet, men däremot det andra. ”Nobody’s fool” är klassisk hårdrock och ”Trapped in muddy waters” en tung slow rocker med inslag av blues a la Whitesnake. ”Running on empty” och ”The world is falling down” är hårdrock som Dokken eller L.A.Guns skulle kunna ha åstadkommit.

Bäst är titelspåret, ”Human nature”, ett av två lugnare spår på plattan, som har en riktigt snygg och mäktig refräng. Även det andra lugna spåret, ”Take me home” sticker ut och Johnny tar fram en nerv i sin sång som saknas på övriga låtar. Normalt så är Johnny Gioeli en mycket kompetent sångare, men jag tycker inte att han får till det riktigt den här gången.

”Human nature” är i och för sig ingen dålig platta, men den känns ytlig och tillrättalagd. Den låter för likt mycket av det som Frontiers släpper och varumärket HARDLINE är inte längre lika intressant. Efter förra, mycket starka plattan ”Danger zone”, så blir detta en besvikelse…

Betyg: 6/10

Place Vendome ”—”

Sunstorm ”—”

1.       Where will we go from here

2.       Nobody’s fool

3.       Human nature

4.       Trapped in muddy waters

5.       Running on empty

6.       The world is falling down

7.       Take you home

8.       Where the north wind blows

9.       In the dead of the night

10.   United we stand

11.   Fighting the battle

 Här kan du se och höra singelspåret "Where will we go frome here"!

Recension: Riverside "Eye of the soundscape" (Inside Out)

Tidigare i år drabbades det polska progressiva bandet RIVERSIDE av en tragedi, nämligen att deras vän och bandmedlem, gitarristen Piotr Grudzinski, avled efter en kort tids sjukdom. Man gick ganska snabbt ut med meddelandet att han inte kommer att ersättas, vilket kommer att betyda att bandet kommer att fortsätta som en trio. Men redan innan hade man beslutat att det, i och med senaste albumet, ”Love, fear and the time machine”, skulle ske någon form av förändring. Gruppens tre första plattor har en sorts röd tråd och även de tre följande albumet, kallade ”The crowd trilogy”, ses som en sorts trilogi av någon inte helt uttalad sort, mer än att de har titlar som alla har fyra, fem eller sex ord i sig.

Men innan det ”nya” skulle ske så ville man avsluta med en mellanplatta, och vad passar bättre än att visa upp den mer ambienta sidan av RIVERSIDE. För Er som köpt och hört bandets två senaste album som specialutgåvor, har fått en extra-CD med mer eller mindre instrumentala spår som hämtat inspiration från dessa polackers fascination över tysk kraut och experimentell progressiv rock, typ Tangerine Dream. Alltså släpper man ett dubbelalbum med tretton spår som är en odyssé av det material som tidigare släppts som bonuslåtar mellan 2007 och 2015, men också fyra nyskrivna spår och lite remixat.

Det som RIVERSIDE visar upp under dryga 100 minuter är en bit ifrån vad vi är vana att höra när vi spelar någon av bandets tidigare plattor, speciellt om du bara hört deras tidigare plattor. Har du däremot samlat på dig bandets senaste specialutgåvor så får du samma låtar en gång till, men det finns alltså mer att gotta sig åt.

CD 1 börjar med ett nytt spår, den elva minuter långa ”Where the river flows” som låter en hel del Tangerine Dream, men med en mer drömsk och hypnotisk inriktning och det här är ett av de bättre spåren på plattan. Jag var inte direkt imponerad av de extramaterial som de två senaste albumen bjöd på men de fyra nya låtarna är betydligt mer intressanta.

”Shine” låter mer som en RIVERSIDE låt brukar låta, fast utan sång och den nya mixen på ”Rapid eye movement”, en låt som tidigare bara funnits på EP’n ”Schizophrenic prayer” (finns alltså inte med albumet med samma namn), är härligt suggestiv.

På CD2 hittar man de övriga två ”nya” spåren och plattan inleds med den kalla technoaktiga ”Sleepwalkers” och avslutar med titelspåret, ”Eye of the soundscape”, som är det mest ambienta spåret på plattan, där ljuden svävar fram och åter utan direkt struktur eller regel. Det är vackert och avslappnande helt enkelt.

Förvänta dig ingen ny progressiv rockplatta i ”Eye of the soundscape”, för det här är något helt annat. Och vem vet vad det här bandet kommer att hitta på i framtiden. De har ju lovat något nytt, ett nytt sound eller ett annat koncept. Vad det blir får vi vänta på ett tag, men under tiden så duger den här plattan bra.

Betyg: 7/10

Tangerine Dream ”—”

CD1

1.       Where the river flows

2.       Shine

3.       Rapid eye movement (2016 mix)

4.       Night session – Part one

5.       Night session – Part two

CD2

1.       Sleepwalkers

2.       Rainbow trip (2016 mix)

3.       Heavenland

4.       Return

5.       Aether

6.       Machines

7.       Promise

8.       Eye of the soundscape

 Här kan du höra den mäktiga inledningslåten "Where the river flows"!

Recension: Hartmann "Shadows & silhouettes" (Pride & Joy Music)

Ni kanske känner igen honom från megagruppen Avantasia där han sjunger och spelar gitarr bakom Tobias Sammet och alla hans gäster, eller så känner du igen honom som sångare i At Vance eller Empty Tremor. Eller så kanske du har hört någon av hans egna soloplattor och har du det så hoppas jag att du hört hans första soloalbum, ”Out in the cold” från 2005, en av de årets absolut bästa plattor! Oliver HARTMANN är relativt stor i sitt hemland och har också släppt några popigare plattor på tyska språket, som jag aldrig hört. Men under bandnamnet HARTMANN, hans eget lilla soloprojekt, så brukar det röra sig om melodiös rock i stil mellan Foreigner och Bryan Adams.

Efter fyra års tystnad så är det dags för studioalbum nummer fem, kallat ”Shadows & silhouettes” och den här gången så får vi höra en mer akustisk sida av HARTMANN än tidigare, om man undantar den akustiska liveplattan ”Handmade” som släpptes på egen hand med omarbetade versioner av HARTMANNs egna låtar. Tolv spår består plattan av och man kan höra en hel del akustiska instrument, såsom fiol, cello och akustisk gitarr.

”Irresistable” inleder och är en grymt stark inledning med en snygg vers och refräng där man också hör fiol och cello, men som ändå är en klassik rocklåt och jag kommer att tänka på Jimmy Barnes utan hans rossliga whiskeyröst.

Låt två heter ”High on you” och är en typisk HARTMANN låt, som har en grymt stark melodi och en refräng som jag inte kan få ur skallen. Då menar jag helt och hållet på ett positivt vis, då jag mer än gärna låter den stanna kvar. En låt som jag blir härligt glad av!

Glada låtar blandas med lite mer allvarsamma och ”Glow” är lugnare och mer eftertänksam, men även här hanterar HARTMANN allt på ett lysande vis. Det här är en mycket vacker låt där Oliver visar upp sin mer känslosamma sida.

”When your mama was a hippie” är en liten kul bagatell som tar oss med till San Fransisco och ”The summer of love” 1968. Det här är en helt akustisk låt och ganska okej, men mer en kul låt än bra. Dock har man valt att släppa just den här låten som första ”singel” men den är inte helt representativ för resten av låtmaterialet på albumet.

Mot andra delen av albumet så svajar det här och där i låtmaterialet men jag gillar ”I would murder for you” ”Too good to be true” och den vackra balladen ”Shadow in my eyes” och slutsatsen är att HARTMANN är en av Tysklands riktigt stora sångare som också lyckas skriva riktigt bra låtmaterial.

Trots lite svaj på slutet så är ”Shadows & silhouettes” en stark platta, dock inte i samma suveräna klass som tidigare nämnda ”Out of cold”. Snyggt och melodiöst som värmer i kalla höstnatten!

Betyg: 7/10

Foreigner ”—”

Bryan Adams ”—”

1.       Irresistable

2.       High on you

3.       Glow

4.       When your mama was a hippie

5.       Jaded heart

6.       Amazing

7.       Still the same

8.       I would murder for you

9.       The letting go

10.   Too good to be true

11.   Shadow in myeyes

12.   Last goodbye

 Här hittar du videon till "When your mama was a hippie"!