Recension: Southern Empire "Civilisation" (Giant Electric Pea)

SOUTHERN EMPIRE kommer från Australien och bildades ur spillrorna av ett av 2000-talets mest intressanta progressiva rockband, nämligen Unitopia. Bandets två stora profiler delade på sig och sångaren Mark Trueack bildade kollektivet United Progressive Fraternity och keyboardisten och låtskrivaren Sean Timms bildade SOUTHERN EMPIRE. Båda dessa band har hittills släppt var sitt album, plattor som ligger väldigt nära hur Unitopia lät. SOUTHERN EMPIRE’s debut kom för två år sedan och var en riktigt bra platta med mycket influenser från Unitopia, men med en helt ny uppsättning musiker kring Sean Timms. Bandet är nu tillbaka med ett nytt album, kallat ”Civilisation”.

Än en gång så låter det en hel del Unitopia om musiken och det är absolut ingen nackdel och absolut inget märkligt i sig, eftersom det var Sean Timms som skrev större delen av materialet till Unitopia. Men nya albumet inleder med en låt som INTE är skriven av Sean, ”Goliath’s moon”. Gitarristen Cam Blokland ligger bakom den här kompositionen, som inleder, med ett något tyngre och rakare sound under första halvan av låten. Det här är också plattans kortaste spår, men sträcker sig ändå dryga nio och en halv minut in i speltiden. Lite påminner det här om engelska *Frost, väldigt melodiöst men ändå komplex musik med fler vackra teman och arrangemang.

Plattan består bara av fyra spår och ”Cries for the lonely” är plattans näst längsta spår, nästan tjugo minuter långt och inledningen är vackert pompöst och skitsnyggt! Det här är en bandkomposition, säger Sean Timms, där trummisen Brody Green har haft en stor betydelse för det slutgiltiga soundet. Och han ”sliter” en hel del måste jag faktiskt säga, ett epos som sträcker sig i still från Queen, till *Frost, ibland Dream Theater och absolut Unitopia. Ett fantastiskt stycke musik som snurrat ofta i min CD-spelare de senaste veckorna.

”The crossroads” är verkligen plattans stora epos, i alla fall om ser till speltid då det här stycket är dryga trettio minuter långt, men aldrig någonsin långtråkigt. Det här stycket är skrivet tillsammans med den gamle Unitopia kamraten Mark Trueack och är en omarbetad och förlängd version av en låt som skulle funnits med på Unitopias fjärde, outgivna platta. Därför är det här det spår som låter mest som Seans tidigare band och det finns flera delar i låten som har både afrikanska och orientaliska influenser, något som man ofta kunde höra i Unitopias musik.

Plattan avslutas med låten ”Innocence and fortune” och den här låten har Sean skrivit tillsammans med Steve Unruh från The Samurai Of Prog. Det här låter mer åt klassisk engelsk prog, typ Shadowland, IQ eller Arena eller kanadensiska Mystery och kanske att den här låten inte riktigt håller samma klass som de tre övriga. Men ”Civilisation” är en oerhört stark platta, snäppet bättre än den suveräna debuten, och absolut en kandidat till årets bästa progressiva platta!

Betyg: 9/10

Unitopia ”—”

United Progressive Fraternity ”—”

1.       Goliath’s moon

2.       Cries for the lonely

3.       The crossroads

4.       Innocence & fortune

 Här hittar Du plattans första spår: "Goliath moon"!

Recension: Clif Magness "Lucky dog" (Frontiers)

CLIF MAGNESS vet ALLA vem det är…OM man har koll på melodiös rock. CLIF är i och för sig en doldis som artist, då han bara släppt ett enda album i eget namn, ”Solo” som dateras tillbaka till 1994 på det lilla svenska skivbolaget Empire Records. Mitt i den värsta grunge och post-grunge vågen släpptes denna fantastiska pärla som numera är en klassiker bland alla fans av melodiös rock, och faktiskt så fick albumet, trots otrendig stil, en hel del uppmärksamhet världen över. CLIF var också en av tre bakom en annan klassiker (de övriga två var Jay Graydon och Glenn Ballard), nämligen Planet 3, som ursprungligen släpptes på svenska CBS Records 1992, när ingen annan i världen mer än Japan ville lyssna på västkustrock!

 Fansen har väntat, och väntat, och väntat, på att en uppföljare skulle komma, men CLIF arbetat helst med andra artister och det har han hittills gjort med stor framgång. Han har skrivit hits till Jack Wagner, Wilson Phillips, Quincy Jones, Celine Dion, Steve Perry, Amy Grant, Kelly Clarkson, Jessica Simpson och Clay Aiken, bara för att nämna några. Störst framgångar hade CLIF med Avril Lavigne, där han var med och skrev fem av låtarna till hennes debutalbum som blev 2003 års mest sålda platta i många delar av världen.

Som låtskrivare så är CLIF MAGNESS ytters respekterad och hans känsla för melodier gör att många vill ha hans namn med på sina plattor. Dessa artister kan röra sig över ett större spektrum av stilar, men det handlar oftast om mer radiovänlig musik än det som vi hör på CLIF’s eget album. Men med albumet ”Solo” så har CLIF släppt sina absolut bästa spår hittills, anser jag, och det är naturligtvis konstnärligt rätt att göra så.

Efter en längre tids övertalning så har nu italienska bolaget Frontiers Records lyckats att få CLIF att släppa ifrån sig en uppföljare till ”Solo”, 24 år efter debuten. När jag läste om denna nyhet första gången så blev jag allt lite knäsvag, för ”Solo” är en av de mest spelade plattor som jag har i min samling. Jag är en av dessa fans som väntat och väntat och väntat… Nu är den alltså här, uppföljaren ”Lucky dog” som släpptes i dagarna. Tiden har stått still, men soundet är uppdaterat till 2000-talet, en briljant producerad platta med elva låtar som visar låtskrivarstyrkan hos CLIF MAGNESS. Dessutom är han en riktigt bra sångare som borde har fått ett större genombrott om han själv hade velat detta. Gitarrerna är något vassare, som i inledande ”Ain’t no way”, men vilken låt, vilken fantastisk produktion och vilken nostalgi det blir när låten ljuder ut i mina högtalare! Det är få som vågar låta så här nu för tiden!

”Don’t look now” är så härligt melodiös att jag ryser både i vers och i den grymt starka refrängen. Inte ens Rick Springfield, som varit en mästare på melodiös rock i flera decennier, klarar av att skriva sådana här låtar längre!

Naturligtvis så finns det ett gäng lugnare låtar också, som ”Unbroken”, som låter väldigt mycket som ett potpurri av gamla Chicago- hits, men som är hur snygg som helst.

”Like you” är också en grym låt med oerhört snygg vers och refräng, lite åt Toto-hållet och i ”Love needs a heart” sjunger CLIF duett med Sherrie Adams, en grymt snygg låt som på riktigt doftar sommar och sol.

Vackert blir det i ”Nobody but you”, en känslosam halvtempolåt med en av plattans starkaste refränger. En akustisk gitarr banar vägen för CLIFs röst och den här låten har också riktiga stråkar på första och andra versen, samt ett solo på säckpipa, det ni!

”Maybe” är också lugn och vacker och nostalgin tar fart; jag är tillbaka i mitten på 90-talet och CLIF’s ”Solo” platta, en låt som utan tvekan hade platsat även där.

CLIF varierar låtarna på ett härligt sätt och i ”Shout” visar han upp att han är en skicklig gitarrist på den elektriska sidan, medan den akustiska gitarren dominerar i den avskalade ”Rain”, en låt som vuxit fram som en favorit från den här plattan. En episkt snygg låt som sakta byggs upp med en härlig frenesi, för att i slutet gå tillbaka till sitt avskalade ursprung. Magiskt i ordets rätta mening!

Plattans två avslutande låtar är även dessa grymt starka, den första, ”All over my mind”, med ett typiskt nittiotalssound, minus trummorna, en grym refräng och lite lagom skumma ackord här och där. Albumet avslutas med ”My heart”, som också låter mycket nittiotal med eko på ett rent gitarrljud, en bandlös bas och en lagom avvägd synthmatta i bakgrunden. Mycket stämningsfullt och vackert!

Nya albumet ”Lucky dog” med CLIFTON MAGNESS är precis så bra som jag hade hoppats. Elva härligt melodiösa låtar som både framkallar rysningar och nostalgi. Ingen gör den här typen av musik längre så det är så kul när man äntligen får lite nytt av den varan att lyssna på. Rekommenderas varmt!

Betyg: 10/10

Clif Magness ”Solo”

1.       Ain’t no way

2.       Don’t look now

3.       Unbroken

4.       Like you

5.       Love needs a heart

6.       Nobody but you

7.       Maybe

8.       Shout

9.       Rain

10.   All over my mind

11.   My heart

 Se videon till "Ain't no way" här!

Recension: Sunstorm "The road to hell" (Frontiers)

Alla vet väl vem Joe Lynn Turner är, eller hur? Jasså, inte?

Kort presentation då; Han är en av rockvärldens mer kända sångare och slog först igenom i det klassiska hårdrocksbandet Fandango under sent 1970-tal och gick sedan vidare till Richie Blackmore’s Rainbow, där han sjöng på tre av det bandets plattor, ”Difficult to cure”, ”Straight between the eyes” och ”Bent out of shape”. Därefter rekryterades han av svenske Yngwie Malmsteen och dennes mest sålda album någonsin, ”Odyssey”.

Efter en kortare sejour med klassiska Deep Purple under åren 1989 till 1992 och studioalbumet ”Slaves and masters”, så gjorde Turner några plattor tillsammans med Glenn Hughes, under namnet ”Hughes Turner Project”, innan han på allvar började släppa plattor i eget namn. Efter sex soloplattor så fick Joe en förfrågan från Frontiers CEO om han var intresserad av ett nytt projekt som låg mer åt AOR hållet. Projektet fick namnet SUNSTORM och har visat sig vara ett av det bolagets större framgångar. Första plattan släpptes 2006 och precis i dagarna så släpptes femte albumet av SUNSTORM.

Förutom Joe Lynn Turner så är det numera Alessandro Del Vecchio (Hardline) som står bakom produktion och låtskrivande. Men SUNSTORM är ett projekt som tidigare drivits av Dennis Ward och där man använt sig av flertalet olika låtskrivare, såsom Jim Peterik (Survivor), Robert Säll (W.E.T.) Desmond Child, Sören Kronqvist (Crash The System, Find Me) och bröderna James & Tom Martin (Vega). Huruvida det är flera låtskrivare inblandade på nya albumet får jag låta vara osagt, då jag inte har någon information om det, men sedan förra plattan ”Edge of tomrrow”, som släpptes för två år sedan, så är soundet lite tyngre och Joe är tillbaka i den melodiösa hårdrocken, där han befunnit sig under större delen av sin karriär.

Nya albumet är även det lite tyngre än de första plattorna med bandet, och det är bara en fördel, då det passar Joe’s röst bättre. Låtmaterialet är det egentligen inte så mycket att tala om, det låter helt okej och man känner så väl igen Joe Lynn Turner-soundet, dels från plattorna med Rainbow, Deep Purple och framför allt hans egna soloplattor. Nackdelen är att man tror sig ha hört allt förut, då det här är låtar som bygger på riff och strukturer som gjort många gånger om. Det är en platta med lite variation, men Joe Lynn Turner är det alltid klass på så det är ändå en platta som jag tycker fyller ett syfte.

Bäst på plattan är inledande ”Only the good will survive” och ”The road to hell”, men jag gillar också den snabba ”Resurrection” och efterföljande låten ”Calling” som har ett coolt gitarr riff och en snygg refräng. Men det är jämntjockt och jag tappar fokus på låtarna efter ett tag. Även om Joe Lynn Turner är en grym sångare så kanske man ska ge honom en större utmaning nästa gång. Det har låtit lite för mycket likadant lite för länge nu…

Betyg: 6/10

Joe Lynn Turner ”solo”

Rainbow ”—”

1.       Only the good survive

2.       The road to hell

3.       On the edge

4.       Blind the sky

5.       My eyes on you

6.       Future to come

7.       Everywhere

8.       Resurrection

9.       Calling

10.   State of the heart

11.   Still fighting

 Här kan du höra låten "The road to hell"!